jag letar efter språkkurs i koreanska. det börjar bli officiellt. om ett år står jag på en gata vars namn jag inte kan uttala och försöker köpa något jag inte kan uttala eller gestikulera mig till. jag kommer att vara road. nej inte ironiskt sett, "måttligt road", utan just road. för efter indien blev sådana situationer som en typ av sport, en lek med fantasin och en jakt på att nå samförstånd med försäljaren. liksom möta en omöjlig situation och lista sig ur den med ett leende eller nån löjlig gest. så nu ska jag börja se över hur jag kan bekanta mig med koreanska så nån kan ha roligt på min bekostnad i sydkorea, under de fyra månader jag kommer att befinna mig där. därför slogs jag av hur jag som finlandssvensk behandlar finskspråkiga som pratar svenska. eller närmare bestämt, jag möttes av ett reklambland för sommarspråkkurser då jag kom hem strax före kl.22 efter en lång dag och en riksdagsvalsdebatt. hur bemöter jag någon som är ny på mitt språk? jag minns själv från mitt indiska äventyr att alla indier glatt och uppmuntrande mötte mina trevare till deras standardfraser med ett leende eller ett regelrätt svar och att ingen korrigerade min fras, utan fortsatte i hopp om att jag kunde mer eller att jag skulle snappa upp mer på kuppen. ingen rättade mig, alla puffade på. under kvällens riksdagsvalsdebatt härskade de svenskspråkiga kandidaterna på plats debatten. det var väntat. men eftersom jag hade deltagit eller rättare sagt, observerat samma debatt flera år tidigare så kunde jag konstatera att de finskspråkiga kandidaterna var tystare än vanligt. och de tystaste kandidaterna råkade representera två av de största partierna. dels kändes det som att debatten var halv och inte egentligen hade en bred representation där alla sidor kom till tals och dels kändes det som att en negativ utveckling ägt rum. varför tycks finskspråkiga blivit mindre frisinniga kring att prata svenska? är detta resultatet av den hetsade språkdebatten eller är det vi finlandssvenskar som varit våra landsmän för hårt i nacken med "så här heter det ju"-kommentarer? eller var det bara "rädda" kandidater på plats? jag som finlandssvensk borde uppmuntra all form av svenska omkring mig i det finska samhället. gör jag det? nej, jag pratar finska och blir allt bättre på det. så pass bra att min finska inte uppväger min finskspråkiga väns svenska. eller var svenskan någonsin ett alternativ för min vän? om så var fallet: varför? sitter det i undervisningen? absolut. sitter det i villigheten att göra sig löjlig och ta chansen att säga fel? det tror jag också. samtidigt som jag står och tittar på språkkursernas priser (90€ och uppåt) och tackar min lyckliga stjärna för att jag haft möjligheten att läsa 6 språk som 14-åring, så undrar jag om jag skulle ha varit än mer motiverad att lära mig om jag betalat 90 € för det i tiden. just nu ångrar jag att jag inte tog de kurserna mer på allvar. ser folk verkligen möjligheterna då de har dem framför sig och dessutom får dem gratis? eller är det mer ok att göra sig löjlig då man betalar för det? att ta in språk och kultur handlar i mina ögon om att se bortom det egna och bekanta, röra i det som är obehagligt, tänka om. göra sig löjlig. jag ser fram emot att göra mig löjlig i sydkorea. jag skrattade åt mig själv i datoraffären igår. jag önskar fler skulle närma sig språk på det viset i finland.

det har varit svårt att hitta tillbaka till finland. att hitta tillbaka till att må bra, inte vara besviken. att vara pigg, motiverad och må bra. men nu känns det som att jag är på väg. på rätt spår igen.

jag upptäckte ganska kvickt att jag inte var den samma efter min tid i indien. jag liksom orkade hälften, grubblade dubbelt mer och blev bara frustrerad och arg. på allt. samtidigt gav jag inte mig själv den tid jag borde ha gett. kanske jag inte insåg att sommaren var som en "intervention" och nu kommer efterbehandlingen.

nu gäller det att inte sikta för högt, utan sådär passligt. stressa ibland, vila ibland och inte lägga för stor vikt vid alla detaljer.

just nu funderar jag på vad som ska bli mitt nästa hem. åbo räcker till just i denna stund, men vem vet, kanske helsingfors lurar bakom hörnet. kanske något så absurt som mellanöstern, australien eller usa. t.o.m. en hijab känns naturligt och tänkbart. sån har jag blivit.

det är bara att inse, jag blir aldrig som förr. tänker inte i samma banor, alla rädslor finns inte kvar. bara vissa och dem jobbar jag med. idag är en bra dag.

An ar den inte har. Den sista natten och morgonen. Men idag kom tararna da ganget i tur och ordning kom fram med sina tack och sina gavor. Tank hur nara varandra vi ar och hur snabbt dessa manader gatt. Det ar ocksa vad jag tanker nu da jag sitter framfor datorn och mina to-do-listor. Samtidigt som jag panikerar infor allt som ar ogjort infor min avresa, sa slas jag av en ovilja att atervanda till vardagen.

Jag vill alltsa inte lamna mina ungdomar, trots alla trials and... Vad jag levt har anda. Kommer att vara sa ensamt att komma hem, trots att jag bor med tva andra. Tomt utan alla mina galna barn. Med eller utan feber eller olosta vardagsarenden. Kanns som att adoptera bort sina egna ungar. Till nagon som, om varlden ursaktar min arrogans och stolthet, aldrig kommer att gora det som jag gjort det och som aldrig kommer att fa samma plats i ungdomarnas hjartan. Kanske jag gick in i mitt jobb for djupt, kanske jag engagerade mig for mycket. Men sadan ar jag, till fullo eller inte alls.

Just nu vill jag bara trycka pa paus-knappen eller snooze-knappen for att fa stanna i ett tidsvacuum dar alltet existerar i ett veckoschema. Alternativt hoppa pa ett annat flyg till en annan tillflykt och ett annat universum igen. Sa tungt pa satt och vis och veta att nu ar det inte langre en kvantitet pa 21 jag bar ansvar for pa en veckobasis, utan en och endast en person men pa en vecko-, manads- och arsbasis. Vill jag fly fran mig sjalv, vilken del av mitt liv trycker mig? Varfor ser jag samtidigt fram emot att atervanda till det vanda och ingangna.

Jag fann har sa manga vanner och kanske onskade jag mer av vissa, hoppades pa nagot som aldrig fanns dar. Kanske jag lat mig sjalv flyta ivag med stunden, njuta av det som ar och lata det som inte kunde vara stanna dar det ar – i mitt bakhuvud – medan sa manga andra kanslor och tankar ga los i mitt huvud. Kanske jag sarade mig sjalv eller kanske jag redefinierade mina granser for att inte spilla gladjeenergi pa ilska och bitterhet, svartsjuka. Kanske jag blev mer cynisk eller mer snar till att alska i stunden och inte da det passar sig. Kanske har inget att gora med den effekt Indien haft pa min person. Jag rubbades har, eller kanske jag kom hit for att rubba mig sjalv, till grunden.

Vad ska jag nu bygga vidare pa da inget kanns som forr men anda sa invant?

vitt, vitt, vatt, stilla, tyst, dropp fran de hoga cedertraden. ekande, intensiv tystnad och dimmdolda landskap i morgonen. en klocka ringer fran templet bakom mig och jag kan annu kanna smaken av den sota och salta "gavan" jag fick en minut tidigare i hanuman-templet. minnesbilden av templet fargar min vy orange for en stund. sedan andas jag djupt och tanker, "rent som hemma, antligen". min van kommer fram och utbrister "it's so bjuuutifull", liksom hon gjort varannan minut sedan vi satte oss i bilen upp till bergsstationen. min stund ar over, nu ska det aktas for aporna och atas frukost har uppe pa 2450 meters hojd.

forra helgen besokte jag chandigarh och shimla med min arbetskompis och nara van fran finland. man fick ont i kakmusklerna av allt gapande och varje "beautiful" kandes tomt och otillrackligt efter ett tag. proppfulla magar med prathas, ol, naan, daal och diverse annat supergott varvades med andlos tystnad i det goda sallskapet. vi besokte alltsa var gemensamma kollega och van, khushi och  hennes fastman. chandigarh, den enda planerade och i vasterlandska matt matt, rena staden i indien ar khushis hemstad. vi onskade att det var var hemstad ocksa efter ett par minuter. fanns under resans gang manga incidenter av "underhallande for-aktenskapliga gral" - med intressanta kommentarer som "I was spanking him like anything' for att beskriva hur vissa holl andra vakna till trots. manga smaleenden ibland alla valdtakter av det engelska spraket.

shimla var sa vackert, inte som en tavla - for att den ska vara vacker i dina ogon, utan for att hela stallet kandes vackert for sjalen. att andas dar var en handelse liksom. som en himmel, en plats dar inget kan ga fel och ingen kan vilja nagot ont, for allt ar sa vackert. bisarrt nastan. ord behovdes inte. man bara var.

fri som en fagel satt jag dar i dagar tva med fina vanner, delade en rik upplevelse oftast utan ord. insag hur rik stunden ar och hur man maste leva utan forvantningar om vad som ska komma och bara vara dar man ar. kanns nastan omoraliskt att saga det, men ar det inte bara hjartat som raknas egentligen. vart man hamnar ligger ju sist och slutligen aldrig i vara egna hander, vi bara lagger upp en massa forvantningar i onodan. njuta av det som kanns bra. nu.

himlen finns i shimla. eller ocksa just bakom hornet.

Det blir brattom, sager Khushi, innan hon rusar till badrummet. Jag skriker till av upprymdhet och borjar plocka fram allt tingel-tangel medan jag ringer till min chef. Tanker i mitt stilla sinne att knappast tycker han det ar helt ok att jag ringer sa har pass sent, men att detta ocksa ar landet dar minst fem personer smyger sig in och ut ur rummet under din lakarmottagning. Det privata finns rakt av inte i Indien. Och visst borde jag ringa, det ar ju inte alla dagar en finlandare har mojligheten att delta i ett indiskt brollop, de andra finnarna pa kontoret ska ju.

 

En timme senare star jag pa landsvagskanten en halvtimme utanfor centrum med kameran i hogsta hugg. Brudgummen, en kille fran fran var organisation som jag bara sett i forbifarten, sitter i sin praliga skrud uppe pa hastryggen sist i prosessionen. Eller vi ska val saga, sist i manniskomassorna som dansar fram. Fram ja, dit skulle jag med fart. Plotsligt svangs jag runt i dansen langst fram i foljet, framfor videokameran och hogtalarna, framfor allas forundrade och leende ogon. Jag tanker ”dance, monkey dance” da jag mer eller mindre slapas med i dansen som den enda vita tjejen pa plats. Da vi kommer fram ar jag genomvat, vinglig, svag och utmattad av dansen. Jag satter mig skakad ner framfor brollopspodiet och ber mitt sallskap att skydda mig undan brudgummens broder och kusiner som vill dra mig med igen, slanga sina svettiga sjalar kring min hals och mitt har. Men i alla fall larde jag mig indiska brollopsdanser. Med vald.

 

Vi ater en bit, moter en sot liten brollopskladd tjej, forundras over evenemanget och innan vi gar sa ska presenten overrackas till brudgummen uppe pa scen i bortersta hornet av brollopsparken. Neonlamporna moter gobelangerna, tofsarna, glansande fake-siden och solblekta plastblommor. Kitschigt, osmakligt, overdadigt, skrytande, opraktiskt men indiskt. Jag poserar med de andra for foton och sedan ska det dansas igen, med alla broderna. Jo, speciellt jag, nej inte kan jag ju tacka nej. Och sen spelas refrangen av ”I’m a Barbie girl”. Bara sadar kort sa att jag inte hinner sjunka genom scengolvet dar jag star.  

 

Dance, monkey dance.

 

Jag och Khushi rusar snabbt ivag for att halsa pa bruden i sidorummet. Hon ser liten och blek ut dar hon star i sin rosa sari och massiva mangd guld och spackel, vilket jag antar att ska vara en bra sak. Hon ser ut att vara jatteung. Kanske 15-18 ar gammal. Jag tanker att hon maste komma fran en fattig familj, medan vi lamnar brollopsparken och gar mot bilen.

 

Senare i veckan befinner jag mig i Agra och framfor Taj Mahal. Guiden berattar om den akta karlek som lag till grund for byggandet av Taj Mahal. Mughulen, kejsaren som aldrig gifte om sig efter att hans fru som burit honom 14 barn (och vid sista forlossningen) dog betraktades som konstig. Han byggde byggnaden, komplexet som ett bevis pa att han aldrig skulle komma att glomma sin karaste. Men sadant verkar bara handa i sagorna och i Bollywood filmerna har. Annars ser man ensamma tiggande kvinnor med sina barn, kvinnor som slas och slar.

 

Kvinnor ar nagot man tar och har. Darfor kanns den respekt jag far fran mina medarbetare (dock inte att forringa den jamlika behandling som alla i organisationen far) nagot obekvam. Har ar jag yngre an alla, men anda jag bestamma. Andra stunden puffas jag undan av alla man i sjukhusapotekets ko. De kom visst forst, men 5 minuter senare.

 

Varje dag blir man forundrad, om man later sig sjalv bli det. Hur ska jag kunna gora beslut om min vardag och min tid flera tusen kilometer bort, da livet har tar sa mycket av mig. Hur ska jag ens kunna tanka mig in i huruvida jag hinner ta pa jobb eller inte i en framtid som kanns sa langt bort i tid och plats – men anda ar sa nara? Kanske att vara en dansande apa inte ar sa fel, da maste man ju inte tanka.

 

Nu tillbaka till dagens program i huset. Forberedandet av engelskalektionen, att-gora-listan, ringa om bergsklattrande, paminna om lunchboxarna...

Har star jag och diskar I morgondiset. En ung kille fran personalen gar visslande till det lilla duschrummet bakom koket uppe pa taket dar vi bada befinner oss. Jag tvattar bort gardagens te (och myror) och dagens frukost fran tallrikarna och kopparna vid tvattstallet medan ja lyssnar roat pa den falskt klingande sangen pa hindi-engelska fran duschrummet. Klockan ar 7 pa morgonen, den tredje veckan I huset med alla europeiska utbyteselever. Tredje veckan av tjafsande, onodiga sjukhusfarder, gnallande om att prata engelska och inte tyska, tredje veckan av att ryta till om att inte ata sotsaker eller chips pa vardagsrummets madrasser da detta drar myror till sig. Tredje veckan av att vara mamma till 21 tonaringar.

 

Varje morgon borjar med att jag kravlar mig upp kring 5.45 for att ga forsta av tre ronder av dorrknackning/vackning. Numer oppnar tjejerna dorren pa forsta knacket med en butter min eller ibland ett svagt “good morning”. Pojkrummets dorr kraver en utdragen overtalning for att bryskt oppnas med ett “alright, alright”. Lunchboxar ska springas med, vattenflaskor ska fyllas, slipsar ska knytas och slutligen da buss nummer ett och tva fort ivag mina ungar, kan jag hasa mig upp till tredje vaningen, taket, for att njuta av en stilla frukost. Jag trodde aldrig jag kunde gilla den studen sa mycket, for efter den stunden sa far jag ga och lagga mig igen. Men bara for ett par timmar, sen ska jag vara klar att instruera och mota ungarna kring klockan ett. Kanske vi har hindi och yoga-lektioner idag, kanske nagon maste hitta en pengautomat. Kanske nagons sko gatt sonder eller mer sannolikt: skolan var forskracklig idag och nu maste alla motiveras och allt laggas till ratta. Jag vill verkligen inte ha barn. Men nu har jag barn, hela 21 stycken.

 

Jag brukar skamta med den alltid leende kocken, tandlose “uncle” och snalla hushallerskan att “har jag inte bra figur for att vara mor till sa manga barn”, da vi sitter I det lilla kontoret pa bottenvaningen och dricker chai. Allt kanske inte ar en dans pa rosor med det praktiska I Indien, men I alla fall forsoker mina medarbetare – sa hart det gar. Vi fick Internet nastan tva veckor efter utsatt tid, flakten I vardagsrummet kravde tva besok av reparatoren och vissa var tvungna att fylla I atta papper for myndigheterna + foton och diverse. Komplicerat ar ordet, vart det? Kanske eller ja. This is India. Min standardkommentar da ungarna blir uppgivna. De, liksom jag, maste lara sig att allt inte gar som man tankt och att ibland (eller oftast) ar det bast att inte forvanta sig nagot alls.

 

Eftersom hushallerskan eller jag alltid maste vara I huset sa har jag tidvis tillbringat dagatal instangd I huset. Eller en hel vecka for att vara exakt. Alla de vanner jag hade fran volontarhuset dar jag tidigare bodde lamnar en efter en Jaipur. Kanns ensamt – bland alla 30 personer jag bor med. Kan sallan eller inte alls rakas med andra, bara de tre killarna fran Finland som jobbar pa Idex kontor vet om vad jag gor och hor av sig ibland. Men jag vet att allt dethar blir battre bara vi kan fa igang alla rutiner och jag inte maste overvaka allt. Vara dar och har for alla, hela tiden.

 

Pa lordag aker jag och nagon okand nykomling fran Idex ivag med alla 21 till Agra for att se Taj Mahal och Roda Fortet. Som jag redan sett. Forsoker I det yttersta att undvika tankar som “tank om nagon forsvinner da vi ar dar”, “hur ska jag overtyga dem om att inte springa runt hela stan”. Var detta det jobb jag kom hit for att gora? Inte direkt. Slass med att se nyttan I denna arbetserfarenhet och funderar vart jag egentligen ar pa vag med min karriar. Funderar som bast pa att ta pa ett deltidsjobb av nordisk karaktar. Skulle lattnaden av att ha inkomst overvaga nagot nytt pa veckoschemat? Skulle erfarenheten vara vard modan sett fran ett CV-perspektiv? Kanske och kanske.

 

Sadar ibland star jag framfor luftkonditioneringsluckan och blundar. Forsoker se svala, Nykarleby skargard framfor mig. Forestaller mig klipporna och tanker att jag behover mer tid att tanka. Pa vad jag vill och var jag ar. Sen oppnar jag ogonen och blir mamma igen. Kanner alla modrar sahar?